"Nu ser vi vad ni menar."

Så föll till slut domen. Det var det första som föll mig in när jag funderade på hur jag skulle börja detta inlägg. Men hur skulle jag kunna säga att det föll en dom idag? Idag?! Vår lille GA var ju inte mer än tre månader när jag började fundera kring autism. När han var sju månader kunde jag inte se en annan möjlighet än att han en dag skulle få diagnosen. Om det någonsin har fällts en dom så skulle det ha varit av en eventuell högre makt och då redan innan jag på BB funderade på varför han inte blev tröstad av famnen. Men till och med jag ställer mig tveksam till den där dömande högra makten.

Det var alltså på återgivningen på BUP idag som vi fick svar på utredningen av vår lille GA. Mötet började med att en av de två psykologerna sa "Nu ser vi vad ni ser". Där kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. (Jag är nu också medveten om att jag gråter i alla de tre blogginlägg som jag hittills har skrivit.) Medan psykologerna hämtade näsdukar och sa några tröstande ord till mig funderade jag på vad de egentligen menade. Jag kom mig inte för att säga något. Det var till slut min man som frågade vad det innebär. Svaret blev att de menade autism, de menade att vår son har autism. Trots att jag tycker mig har vetat detta länge var det förvånansvärt tungt att höra någon annan säga det. Vid det här laget har vi blivit vana vid att personer i vår omgivning inte riktigt förstår vad vi menar. På första besöket gjorde inte heller psykologen på BUP det. Jag var ju en orolig mamma och visst log vår lille kille glatt mot psykologerna.

Vi fick information om Barnhabiliteringen och vad som skulle hända härnäst. Jag kunde dock inte släppa mina funderingar kring vad det egentligen var som de hade sett. Vi hade kommit dit med en lista med många punkter på vad vi såg som vi tyckte var avvikande. Men vad var det de såg? Efter att ha tagit slut på hela paketet näsdukar, knycklat ihop dem och noga tryckt tillbaka dem i påsen frågade jag till slut vad det var de menade, vad var det de hade reagerat på?. Det första de hade sett var inte något jag själv hade reflekterat över. Det var det där med plastpistolen. Under lekobservationen hade psykologen busat och tagit den ifrån honom. Han hade försökt ta tillbaka den genom att peta på hennes fingrar. När det inte gick vände han sig därifrån. Han tittade aldrig i hennes ansikte och försökte inte på något sätt påverka henne. Jag vet att han tittar på sakerna, jag vet att han inte förstår att han kan påverka andra genom ansiktsuttryck. Men jag hade aldrig reflekterat kring händelsen med plastpistolen. Så här i efterhand kan jag inte ens minnas att det fanns en leksakspistol.