Idag hade jag sista tiden hos sjukgymnasten innan ett långt sommaruppehåll. Uppgivenheten kunde jag inte dölja. Jag kan väl inte heller säga att jag försökte. Det krävdes inte många frågor innan tårarna återigen gjorde sig till känna. Så här i efterhand tror jag det är det långa sommaruppehållet som satte igång känslorna. Sjukgymnastiken har blivit mitt stora hopp. Hade jag bara känt någon lite förbättring! Men nu väntar en lång sommar. I höst tror sjukgymnasten att jag ska känna en förändring. Tyvärr gnager tvivlet.
Mina tankemonster fick jag ur mig under besök. Men sjukgymnasten tror inte hyperventilationen kan vara en orsak till min sons autism. Autismen som inte ens har blivit diagnostiserad men som jag så tydligt ser hos honom, vårt vackra barn. Jag är inte lagd åt det konspirationsteoretiska hållet och ingenstans har jag läst om ett samband mellan hyperventilation och autism. Men tanken finns ständigt hos mig. Det sägs att det är 50% arv och 50% miljö. Trots stora anatomiska kunskapsluckor har miljön för mig kommit att handla om en syrebrist i magen till följd av kronisk hyperventilation. Det var skönt att höra henne dementera detta trots att orden inte påverkar mig på djupet. Sjukgymnasten ser inte heller någon anledning till att tänka att vi aldrig ska kunna ge vår son ett syskon. Däremot bör jag fundera kring hur alla dessa tankar påverkar kroppen. Det är ingen ny tanke, jag vet med all önskvärdhet vad tankarna och känslorna kan göra. Trots allt är det där vi hittar grunden till mina problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar