Ikväll rinner tårarna. Den förhoppning om bättring som följt mig under våren har plötsligt ändrat kurs. Min känsla av hyperventilation är stark. Jag kallar det känsla av hyperventilation och känslan är mig så bekant. Ändå kan jag inte riktigt sätta ord på vad jag känner. För en stund måste jag göra en paus i skrivandet och känna. Förutom andfåddheten som gör sig till känna vid minsta fysiska ansträngning är det en märklig blandning av tryck och stickningar i ansiktet. Nacken är stel och det det drar i halsen. Lätt visualiserar jag hur syret inte når ända fram i kroppen.
Det var i september som jag fick svar på vad som hade besvärat mig under drygt ett halvårs tid. Det hette hyperventilationssyndrom eller kronisk hyperventilation. Det syns inte på andningen men handlar om ett förvrängt andningsmönster. Jag andas in för mycket luft. Hur skulle då detta vara ett problem? Jo, det leder till en för hög halt av syre i blodet. Det leder även till en brist på koldioxid som gör att blodkärlen dras ihop och blodet får svårare att ta sig fram till vävnaderna. Syret binds fastare till blodet vilket innebär att det inte kan avges till vävnaderna som det ska. Att andas för mycket leder paradoxalt nog till syrebrist i organen.
En snabb sökning på google säger att kronisk hyperventilation kan ge bland annat följande symtom: andfåddhet, trötthet, koncentrations-och sömnsvårigheter, stickningar, domningar, yrsel, smärta i muskler och leder, gäspningar och harklingar, andningssvårigheter, hjärtklappning, illamående, spänningar, oro och känsla av panik, kalla händer och fötter, störd mag- och tarmfunktion, påverkan på slemhinnor samt depression.
För min egen del började det med ökad slemproduktion och tryck i bihålorna. En förkylning som inte går över trodde jag. Efter ett cirka två månader märkte jag hur påverkad min andning blev av en enkel promenad. När på valborg jag såg några ungdomar spela brännboll var kroppen tung och tanken på ägna mig åt liknande aktiviteter gjorde mig alldeles matt. Plötsligt blev jag medveten om min egen reaktion och rädslan spred sig i kroppen. Vad var det som var fel på mig?
En vårdapparat sattes igång. Resultatet som kom ett drygt halvår senare hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig: Jag andas in för mycket syre. Det var ingen lungsjukdom, det var något så mycket simplare. Vilken lättnad! Jag skulle bli bra. Men dag känns det långt ifrån simpelt och tron har sakta börjat svika mig. Jag frågar mig om om igen: hur ska jag någonsin kunna bli jag igen.
Hej Katrin!
SvaraRaderaJag skriver till dig därför att jag misstänker att jag själv lider av något slags lindrig form av hyperventilationssyndrom sedan mycket länge. Det känns litet okänsligt att börja skriva om detta ämne just när din lille son just har diagnosticerats med autism och alla dina tankar säkert kretsar kring detta, men jag jag hoppas att du inte misstycker.
Jag har just gått en kurs i något som heter Medveten andning. Det är en sorts andningsträning som utarbetats av en person som heter Anders Olsson har utarbetat. Hans utgångspunkt är att de flesta av oss har en andning med förbättringspotential. (Låter trevligare än att säga att många av oss andas dåligt.) Du kanske redan känner till honom, men om du inte gör det så tänkte jag att det kan vara intressant att läsa om på nätet. Det handlar mycket om precis det du beskriver ovan, hur syret inte kommer fram till cellerna, och hur vi kan träna för att förbättra andningen. Jag trodde att jag själv skulle bli jättepigg av att gå den där kursen, men det hela var mycket jobbigare än jag hade trott, så jag har gett det en liten paus, för att börja om under semestern. Det var inte på något sätt svåra övningar, men det var fysiskt jobbigt, vilket jag inte väntat mig, att det skulle kännas så jobbigt att bara andas kändes litet tungt.
Så inkännande och uppmärksamt av dig att kunna se din sons svårigheter så tidigt, och innan de inom sjukvården gjorde det! Bär med dig den erfarenheten: att du känner ditt barn och har förmågan att se hur han reagerar på olika saker. Jag tror att det kommer att vara mycket viktigt för er i framtiden; att du har tillit till din förmåga att kunna avgöra vad som fungerar bra för ditt barn och vad som inte gör det.
Jag har själv två barn 20 respektive 9 år gamla, och en av de få saker jag med säkerhet kan säga om barn är att de är mycket olika varandra. Med statistik kan man säga en massa olika saker om barn, men det gäller bara på en statistisk nivå. Det kanske inte alls gäller för just det barn man har framför sig. Därför måste man se varje barn för sig, kanske gäller detta alldeles särskilt för autistiska barn, eftersom det är så mycket som man ännu inte riktigt känner till om autism.
Många hälsningar,
Erica
Hej Erica och tack för ditt svar! Så glad jag blev över att du ville dela med dig av dina erfarenheter.
SvaraRaderaFår jag fråga vad är det som gör att du misstänker lindrig form av hyperventilationssyndrom?Vad har du för symtom och har du fått någon hjälp för detta?
Jag har försökt läsa om kursen du började och har även tidigare stött på hans namn på internet.Vet du var i Sverige dessa hålls? Jag hittar hittills ingenting i min landsände. Vänder han sig till personer som har uttalade svårigheter och som blivit diagnostiserade eller vänder den sig mer allmänt till personer som av olika anledningar tänker att de nog skulle må bättre av förändrad andning? Vad är det för typ av övningar ni gjorde? Skulle vara intressant att veta om de påminner om de metoder jag har hört talas om eller de jag testat hos min sjukgymnast. Jag kan föreställa mig att det tar mycket kraft. Själv sätter jag förhoppningar till att bli hjälpt av min sjukgymnast till hösten men då jag börjat bli sämre funderar jag även mycket på andra metoder.
Det blev många frågor. Du får naturligtvis välja vad du vill svara på. Det gladde mig i vilket fall som helst mycket att du hörde av dig!
Vänliga hälsningar