Idag hade jag sista tiden hos sjukgymnasten innan ett långt sommaruppehåll. Uppgivenheten kunde jag inte dölja. Jag kan väl inte heller säga att jag försökte. Det krävdes inte många frågor innan tårarna återigen gjorde sig till känna. Så här i efterhand tror jag det är det långa sommaruppehållet som satte igång känslorna. Sjukgymnastiken har blivit mitt stora hopp. Hade jag bara känt någon lite förbättring! Men nu väntar en lång sommar. I höst tror sjukgymnasten att jag ska känna en förändring. Tyvärr gnager tvivlet.
Mina tankemonster fick jag ur mig under besök. Men sjukgymnasten tror inte hyperventilationen kan vara en orsak till min sons autism. Autismen som inte ens har blivit diagnostiserad men som jag så tydligt ser hos honom, vårt vackra barn. Jag är inte lagd åt det konspirationsteoretiska hållet och ingenstans har jag läst om ett samband mellan hyperventilation och autism. Men tanken finns ständigt hos mig. Det sägs att det är 50% arv och 50% miljö. Trots stora anatomiska kunskapsluckor har miljön för mig kommit att handla om en syrebrist i magen till följd av kronisk hyperventilation. Det var skönt att höra henne dementera detta trots att orden inte påverkar mig på djupet. Sjukgymnasten ser inte heller någon anledning till att tänka att vi aldrig ska kunna ge vår son ett syskon. Däremot bör jag fundera kring hur alla dessa tankar påverkar kroppen. Det är ingen ny tanke, jag vet med all önskvärdhet vad tankarna och känslorna kan göra. Trots allt är det där vi hittar grunden till mina problem.
onsdag 28 maj 2014
tisdag 27 maj 2014
Hyperventilationssyndrom eller kronisk hyperventilation
Ikväll rinner tårarna. Den förhoppning om bättring som följt mig under våren har plötsligt ändrat kurs. Min känsla av hyperventilation är stark. Jag kallar det känsla av hyperventilation och känslan är mig så bekant. Ändå kan jag inte riktigt sätta ord på vad jag känner. För en stund måste jag göra en paus i skrivandet och känna. Förutom andfåddheten som gör sig till känna vid minsta fysiska ansträngning är det en märklig blandning av tryck och stickningar i ansiktet. Nacken är stel och det det drar i halsen. Lätt visualiserar jag hur syret inte når ända fram i kroppen.
Det var i september som jag fick svar på vad som hade besvärat mig under drygt ett halvårs tid. Det hette hyperventilationssyndrom eller kronisk hyperventilation. Det syns inte på andningen men handlar om ett förvrängt andningsmönster. Jag andas in för mycket luft. Hur skulle då detta vara ett problem? Jo, det leder till en för hög halt av syre i blodet. Det leder även till en brist på koldioxid som gör att blodkärlen dras ihop och blodet får svårare att ta sig fram till vävnaderna. Syret binds fastare till blodet vilket innebär att det inte kan avges till vävnaderna som det ska. Att andas för mycket leder paradoxalt nog till syrebrist i organen.
En snabb sökning på google säger att kronisk hyperventilation kan ge bland annat följande symtom: andfåddhet, trötthet, koncentrations-och sömnsvårigheter, stickningar, domningar, yrsel, smärta i muskler och leder, gäspningar och harklingar, andningssvårigheter, hjärtklappning, illamående, spänningar, oro och känsla av panik, kalla händer och fötter, störd mag- och tarmfunktion, påverkan på slemhinnor samt depression.
För min egen del började det med ökad slemproduktion och tryck i bihålorna. En förkylning som inte går över trodde jag. Efter ett cirka två månader märkte jag hur påverkad min andning blev av en enkel promenad. När på valborg jag såg några ungdomar spela brännboll var kroppen tung och tanken på ägna mig åt liknande aktiviteter gjorde mig alldeles matt. Plötsligt blev jag medveten om min egen reaktion och rädslan spred sig i kroppen. Vad var det som var fel på mig?
En vårdapparat sattes igång. Resultatet som kom ett drygt halvår senare hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig: Jag andas in för mycket syre. Det var ingen lungsjukdom, det var något så mycket simplare. Vilken lättnad! Jag skulle bli bra. Men dag känns det långt ifrån simpelt och tron har sakta börjat svika mig. Jag frågar mig om om igen: hur ska jag någonsin kunna bli jag igen.
Det var i september som jag fick svar på vad som hade besvärat mig under drygt ett halvårs tid. Det hette hyperventilationssyndrom eller kronisk hyperventilation. Det syns inte på andningen men handlar om ett förvrängt andningsmönster. Jag andas in för mycket luft. Hur skulle då detta vara ett problem? Jo, det leder till en för hög halt av syre i blodet. Det leder även till en brist på koldioxid som gör att blodkärlen dras ihop och blodet får svårare att ta sig fram till vävnaderna. Syret binds fastare till blodet vilket innebär att det inte kan avges till vävnaderna som det ska. Att andas för mycket leder paradoxalt nog till syrebrist i organen.
En snabb sökning på google säger att kronisk hyperventilation kan ge bland annat följande symtom: andfåddhet, trötthet, koncentrations-och sömnsvårigheter, stickningar, domningar, yrsel, smärta i muskler och leder, gäspningar och harklingar, andningssvårigheter, hjärtklappning, illamående, spänningar, oro och känsla av panik, kalla händer och fötter, störd mag- och tarmfunktion, påverkan på slemhinnor samt depression.
För min egen del började det med ökad slemproduktion och tryck i bihålorna. En förkylning som inte går över trodde jag. Efter ett cirka två månader märkte jag hur påverkad min andning blev av en enkel promenad. När på valborg jag såg några ungdomar spela brännboll var kroppen tung och tanken på ägna mig åt liknande aktiviteter gjorde mig alldeles matt. Plötsligt blev jag medveten om min egen reaktion och rädslan spred sig i kroppen. Vad var det som var fel på mig?
En vårdapparat sattes igång. Resultatet som kom ett drygt halvår senare hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig: Jag andas in för mycket syre. Det var ingen lungsjukdom, det var något så mycket simplare. Vilken lättnad! Jag skulle bli bra. Men dag känns det långt ifrån simpelt och tron har sakta börjat svika mig. Jag frågar mig om om igen: hur ska jag någonsin kunna bli jag igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)